Paris-dagen, 21 augusti - mitt på dagen

Japp, ni ser rätt, även jag tog mig upp i Eifeltornet. Mycket tack vare Calle.

Vi stog i kön, ett tag, för att ta trapporna upp. Köerna till hissarna var gigantiska.

Efter kanske 45 minuter var det vår tur att ta de första stegen uppför denna jättestålsak. Jag var runt steg 100 när jag först började tvivla. Hujedamej vad fort man kom högt upp. Koncentrerade mig på att ta steg för steg och strunta i hur det såg ut runt omkring mig. Kom upp på första plattån. Behövde besöka damernas. Nästa kö. Tog hur lång tid som helst, förklaringen, jo de hade sett till att ha hela 2 damtoaletter i en av världens mest besökta byggnader.

Nåväl, killarna visade mig sen stolt runt och vad man kunde se därifrån, bland annat var Napoleon och hans son ligger begravda.

Sen ville de fortsätta uppåt, jag var ännu mer tveksam, hade precis vant mig att vara på första nivån. Calle gick vid sidan om mej och när jag vid steg 400-någonting sa att, nej det här vet jag inte.... Då tog Calle mig i handen och klappade mig på ryggen och sen gick jag hela vägen upp. Min hjälte Carl.

Nästa steg, hissen upp allra högst visste jag redan innan vi gick in i eifeltornet att jag inte skulle ta så jag hade bara köpt biljetter till killarna. I kön började Arvid tveka, vi sporrade honom för han hade ju pratat så mycket om att när han varit högst upp skulle han köpa ett litet eifeltorn med sig hem. Efter ett tag så var han lite mer säker på att åka upp. Jag satte mig i solen med en kaffe och väntade in dem och tittade på folk och utsikten.

Sen kommer Arvid, Calle och Bengt, alla tre med stora leenden, nu hade de varit högst upp och det var jättehäftigt. Arvid mest nöjd av alla, min tuffing Arvid.