Grabbarna i Svedala

Det blev en "kort" helg, i lördags åkte Arvid med sin bästa kompis George och George pappa Mark in till London. De skulle besöka London Dungeons, käka på Planet Hollywood mm.

Det var ingen fotbollsträning för Calle så vi bestämde oss för att sticka in till Reading och göra lite ärenden. Hemma på kvällen blev det hemmagjord pizza framför tv:n, med Xfactor och Rugby final.

Igår körde jag de 3 grabbarna till flygplatsen, väldigt tidigt på morgonen. De tog 07.40 flyget till Arlanda. Jag åkte hem och somnade om. Sen var jag hemma mest hela dagen, tvättade, strök och satt uppe i arbetsrummet och pysslade, detta tog nästan hela dagen. Sen la jag märke till att det var kanon väder ute. Solen sken från en klarblå himmel och det ville jag inte missa så jag snörade på mig skorna och knallade ut.
Det var helt otroligt skönt. Pratade med Bengt som stod och frös vid en fotbollsplan i norra Stockholm och på något konstigt sätt så blev det ännu varmare i Twyford.

Kändiskompis, sport och MSNvänner

För er som inte redan sett, kolla här
http://www.expressen.se/halsa

Ewa det blev ju jättebra, både bild och artikel!

Själv väntar jag på att papperskopian ska komma med posten, fast det kan ju ta tid, vi har haft post strejk här ett tag och nu tror de att de har cirka 3 veckors jobb innan de kommit ifatt.

Annars är det fint, England vann semifinalen i Rubgy och på lördag är det den stora finalen. Det ska vi kolla på, alla andra kollar ju och man måste ha något att prata med kollegorna på jobbet om. Sen är det ganska kul också, ju mer jag förstår av spelet desto roligare blir det att titta på.

Men de förlorade fotbollen mot Ryssland igår. Sverige förlorade INTE, ja vi vann inte men viktigare är, vi förlorade inte. Jag blev via MSN uppdaterad av Marinett under matchens gång vad som hände (domarn suger, heja Sverige, Mellberg mm). Vem behöver TV när det finns kompisar på MSN.

kram kram

Lilleman på läger

Idag åker vår minste kille på läger. Hans klass ska till Hook Coort, där får de vara i tre dagar och uppleva hur det var att växa upp under kriget i England. Alla 5:e klassare åker, så Calle var där förra året och han tyckte att det var en höjdare.
Igår när jag kom hem från jobbet hade Arvid redan packat, nästan allt, i sin lilla väska. Där fanns byxor och shorts, kläder till "Victory - festen", tidningar, nallen mm... Vi behövde bara addera en handduk och lite godis. Förra året skickade jag iväg Calle utan en godisbit och han var den enda ungen som inte hade något med sig. Det misstaget vill man ju inte göra om.

Vad händer här då?

Ja, det känns som om det var en evighet sedan denna blogg uppdaterades, trist men sant. Läser om några kända bloggare i Sverige som nu lägger ner sina bloggar, då går vi åt andra hållet - Samuelsons tänker fortsätta att rapportera, främst för att vi får kommentarer från er som läser men också för att det är så kul att gå tillbaka och se vad som har hänt sedan vi flyttade hit.

Konsert
Med hjälp av en snäll mamma (Arvids bästa kompis George mamma - Anna) som tog hem barnen, gav dem mat och sängplats, kunde jag och Bengt ta oss in till London för en konsert häromveckan. Vi skulle se en av Bengts absoluta favoriter Prince (han tvingade hela familjen att se "Purple Rain" dagarna innan som uppladdning)

Vi fick tips om att inte åka kommunalt, vi skulle vara i helt fel del av London när det sista tåget avgick till Twyford, så vi tog bilen. Knappade in adressen på GPSen, 02 Arena och körde glatt iväg. Vi fick oss en riktig "London Tour", åkte förbi Victoria & Albert Museum, Piccadilly Circus, Trafalgar Square osv osv. Det rullade på ganska bra ändå, tills vi kom till en gata vars namn jag har förträngt och där satt vi, huuuuuur lääääääänge som helst. Trodde nästan att vi skulle missa konserten. Vår resa från mitt jobb till O2Arena tog 3 TIMMAR! !

Väl där var det värt det, arenan och allt runt omkring är väldigt imponerande. Vi hann både handla mat och dryck för att ta med oss in till våra kanon-(visade det sig)platser. Sen drog det igång och jag säger då det. Hallelulja vad den grabben/gubben kan. Till saken hör att jag alltid har gillat hans musik men aldrig gillat att titta på honom. Han liksom utstrålar inte riktigt det jag vill se på scen, eller har inte gjort det förut. Nu bara exploderade det i kanonlåtar, spelglädje och folk som sjöng, applåderade och dansade i timmar. Vi var genomsvettiga, helt slut med pipande öron och fåningt leede när vi väl började åka hemåt.
Hemresa --> knappade in vår hemadress på GPS:en och denna gången fick vi en helt annan tur, utanför London, tonstig maskin den där.

Disco
Skoldisco i fredags, killarna förbereder sig med att välja kläder, be mamma fixa frillan med gele/spray, laddar plånboken med pengar till godis och sen bär det iväg. Resan dit tar 5 minuter, mamma och pappa måste lämna av barnen vid dörren sen får man gå. Vi passade på att gå på restaurang. 2 timmar senare hämtas barnen upp. Det är 2 hesa, genomsvettiga, sockerfyllda små liv man får med sig hem. Efter den 5 minuter långa hemfärden, när de berättar allt som har hänt och hur mycket pengar de har gjort av med på godis, har nästan all luft gått ur dem. Ögonlocken börjar säcka snabbt och trots att de gärna vill vara uppe en fredags kväll så protesterar de inte direkt när man säger att det vore nog ganska bra om ni gick och sov nu.