Skräckblandad förtjusning

är ett fint uttryck tycker jag.
Arvid har nu upplevt denna känslan ganska starkt 2 gånger på ett dygn. Först igår kväll när han såg sin mamma hoppa, skrika, klappa och studsa framför tv:n. Han kröp ihop i soffan och såg både förlägen och lite förtjust ut samtidigt
- Mamma, jag har aldrig sett dig så här förut.
Han tittade på sin pappa som för att försäkra sig att allt var OK.
Pappa Bengt sa - Vänta bara tills hon tittar på hockey-VM, då är hon ännu värre! (Jajamen, det stämmer)
Sverige - Grekland 2 - 0, Härligt

Idag så tog Bengt Arvid till sjukhuset för att hans gips skulle tas bort, äntligen. Han ringde mig när det var klart och sa (lite darrig på rösten) att armen såg lite konstig ut, lite liten, inte så vit men liten. När jag frågade om det var skönt att det äntligen var borta sa han - Ja, men lite läskigt.